Sagan
Törnrosa är en gammal fransk saga. Den skrevs av Charles Perrault (1628-1703) och publicerades 1696 och hette då Den sköna i den sovande skogen. Perrault gav ut flera sagor som fortfarande är kända i samlingsverket Gåsmors sagor som trycktes året därpå. Där finns även titlar som Askungen och Mästerkatten i stövlarna. Charles Perrault var medlem av franska akademien och väl insatt i franskt kulturliv. I hans berättelser finns ofta satiriska inslag från 1600-talets Frankrike.
 
Törnrosa kan vara mycket äldre, men det var Perrault som skrev ner den, därför kallar vi honom förenklat för författare. För länge sedan berättades sagor muntligt från generation till generation. Vad han själv la till lär vi aldrig få veta, men här finns spår av gamla medeltida riddarromaner. Berättelsen om den sovande prinsessan spred sig till många länder och utvecklades i flera olika versioner.
 
Perraults saga är otäck och slutar med att drottningen, som är en mycket elak svärmor, gillrar en fälla där Törnrosa med barnen Morgonrodnad och Dag ska dö. Det lyckas inte utan drottningen hamnar själv i fällan och äts upp av människoätande kräldjur.
 
I början av 1800-talet publicerade bröderna Grimm, Jacob (1785-1863) och Wilhelm (1786-1859) flera sagor. I deras version av Törnrosa som kom ut 1812 i Tyskland är det otäcka slutet borta. Törnrosa väcks av att en prins kysser henne och de lever sedan lyckliga i alla sina dagar. 
 
Den här utställningen berättar sagan som vi är vana att läsa den idag. Dessutom visar vi kostymer ur Dansmuseets samlingar.
 
Baletten
Törnrosa blev balett 200 år efter att sagan skrivits. Det hände i Sankt Petersburg och premiären gick av stapeln den 15 januari 1890 på Marinskijteatern. Charles Perraults saga hade nu förvandlats till scenkonst.
 
Berättelsen var indelad i en prolog och tre akter. Redan i första akten sticker hon sig och somnar. I andra akten kommer prinsen och kämpar sig igenom den höga häcken. Akt tre handlar om bröllopet. Här uppträder karaktärer ur hennes favoritsagor, varför vi ser Mästerkatten, Rödluvan och andra fantasifigurer på scenen.
 
Det var tack vare Marius Petipa (1818-1910), en av världens mest kända balettmästare, som Törnrosa kom att bli en klassiker. Han föddes i Marsielle och kom till Sankt Petersburg som dansare och bodde större delen av sitt liv i Ryssland där han var verksam som koreograf och balettchef. Totalt skapade han över 70 baletter. Petipas storhet bestod i att han förstod att musik och dans ska skapas tillsammans. Han uppdrog åt Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) att komponera musik till Törnrosa och försåg honom med mycket utförliga beskrivningar på baletten för att en konstnärlig helhet skulle uppstå.
 
Tjajkovskij lär ha sagt att musiken till Törnrosa var ett av hans bästa verk och balettmusikens status höjdes väsentligt efter premiären. Under några år gavs 75 föreställningar i Sankt Petersburg och kort därefter sattes den upp på La Scala teatern i Milano. Sedan dess har den spelats på många scener i Petipas form och på senare år även i nytolkningar.
 
London
Den 2 november 1921 hade Törnrosa premiär på Alhamrateatern i London. Efter premiären i Sankt Petersburg hade den spelats i USA, Italien och Frankrike. Initiativtagare till Londonuppsättningen var Sergej Djagilev (1872-1929) med sin trupp Ryska Baletten. Föreställningen hade arbetats om och presenteras nu i en prolog och fem akter.  Den första var dopet, sedan följde förbannelsen, visionen, uppvaknandet och bröllopet. Istället för The Sleeping Beauty fick den namnet The Sleeping Princess.
 
Det var flera konstnärliga krafter engagerade i projektet. Koreografin var fortfarande av Petipa, med vissa tillägg av Bronislava Nijinska (1891-1972). Igor Stravinskij (1882-1971) gjorde vissa tillägg i musiken. Leon Bakst (1866-1924) ritade scenbilder och kostymer till föreställningen. Att det överhuvutaget var möjligt att sätta upp Petipas balett berodde på att hans medhjälpare Nikolaj Sergejev (1876-1951) hade lämnat Ryssland efter revolutionen 1917 och fört med sig en stor samling koreografiska anteckningar ut ur landet.
 
Flertalet av kostymerna i utställningen är från Londonföreställningen 1921. En av anledningarna till att de är bevarade är att projektet gick dåligt. Trots att den spelades 115 gånger blev den ett ekonomiskt fiasko. Teatern behöll kostymerna som pant och därför slets de inte på under åren som följde. Långt senare har Dansmuseet utökat sin samling när de i omgångar har auktionerats ut.
 
Ryska Baletten
Ryska baletten var ett danskompani som hade skapats av Sergej Diagliev (1872-1929) och hade sin storhetstid mellan 1909-1929. Gruppen framförde en ny sorts balett där dans, musik, dekor ingick i en och samma enhet - ett gemensamt konstverk.
 
Föreställningarna var korta, ofta bara en akt. Ensemblen var ett turnerande danskompani med säte i Paris, utan en fast scen, som lockade dansare från framförallt Sankt Petersburg och Moskva. De framförde en modern, intellektuell experimentell dans. I kretsen kring Diagliev fanns förutom dansare även många av tidens konstnärer som ritade spektakulära scenerier och kostymer av aldrig tidigare skådat slag.
 
Ryska Baletten fick konkurrens av Svenska Baletten under fem år mellan 1920-1925 då Rolf de Maré (1888-1964) ledde sitt avantgardistiska kompani på Theatre Champs Elysée. De båda kompanierna kom att betyda oerhört mycket för danskonstens utveckling.
 
Den framåtblickande Ryska Baletten hade blivit känd i Europa och Amerika och hade väckt både succé och skandal under sina drygt 10 år inom scenkonsten.  När de nu väljer att framföra en traditionell balett så görs det i kolossalformat. Kompaniet befann sig i ekonomisk kris vid tiden för Törnrosa och behövde en trygg inkomst. Uppsättningen gjordes spektakulär och storslagen, som ett fyrverkeri av den gamla hovteaterns alla ingredienser.